Skåreboträffar – Detta har hänt 2018

Skåre byalag 11 januari

Byalaget på Skåre bjöd in en välkänd gäst till årets första föredrag – Hans Janstad, konstnär, författare och journalist och dessutom sedan nästan 20 år bosatt på fiskeläget.

Mellan 35 och 40 personer trängdes i Skåre båtklubbs hus denna mörka och  kalla vinterdag för att lyssna till Hans när han berättade om de svenska konstnärer som vistades i franska Grez-sur-Loing, som ligger sju mil söder om Paris, i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Dessutom fick vi höra om Hans egna upplevelser under den månad han tillbringade i höstas som stipendiat i Grez.

– Konstnärerna var rena ”cirkusfolket” som flyttade runt. De ville från staden och ut i naturen och ambulerade mellan bland annat Fontainebleau, Giverny, Skagen och Grez.

– Carl Larsson och Karin Bergöö lär ha träffats på den flitigt avmålade bron i Grez och blivit förälskade. Deras första barn föddes här. Carl Larsson hade en mycket svår uppväxt, han kom från underklassen. Grez blev vändpunkten för honom.

Den vackra bron i Grez har i alla tider varit viktig – till och med i vår tid. Det var den bron som konstnärsparet Christo och Jeanne-Claude övade sig att ”paketera” innan de gav sig på de stora objekten.

– August Strindberg var i Grez flera gånger. Han har skrivit hur han upplevde byn – Strindberg gav den både ris och ros. Som stipendiat bodde jag i den lägenhet han bott i! Det kändes fantastiskt.

Under många år förföll konstnärshotellet, Chevillon, men för ett antal år sedan övertog en svensk stiftelse det och rustade upp det. Hit kommer stipendiater för att måla, skriva, musicera, forska mm

Hans visade verken han målat under vistelsen – bl a bron i trolsk dimma och en fantastisk interiörbild från en krog i Grez.

– Att gå genom byn är som en museivandring. På många av husen finns det skyltar som talar om vilka konstnärer som bott där. Dessutom har en del gator fått namn efter konstnärer t ex Rue Carl Larsson.

Under hela föredraget var det knäpptyst i Båtklubben. Men efteråt fick Hans Janstad mycket varma applåder. Det var han väl värd!

Vilken härlig soppa på Skåre den 18e Januari

Det händer mycket på Skåre just nu. Det har t ex startat en matlagningskurs för män. Den tappra skaran, nio stycken, håller om onsdagarna, då restaurangen är stängd, till i Trelleborgs golfklubbs kök och får förträfflig vägledning av de duktiga kockarna Lars Licke (även ordförande i golfklubben) och Markus Wikberg. Det finns således ingen risk för att matlagningsaspiranterna skall ”drabba” vanliga golfare. Men skall sanningen fram så är kursdeltagarna redan nu så pass avancerade att de inte ryggade för att visa upp sina förvärvade kunskaper genom att anordna en sopplunch i Skåre byalags hodda. Man ville på detta sätt skapa gemenskap och värme i vinterkylan.

Matlagningskursen pågår i månaderna januari, februari och mars och omfattar all slags kulinarisk mat. Men förrätten skall alltid vara soppa och denna tillagas i så stora mängder att deltagarna kan ta med sig hem av delikatessen. De andra rätterna äts upp på plats.

Men nu var det dags för sopp-lunchen i byahoddan och förväntansfulla moatjéer (mat-tjejer på skånska) och andra matglada fyllde snabbt lokalen. Det bjöds på en härlig gulasch-soppa, nybakat bröd och dessutom hade det kvinnliga inslaget för säkerhets skull medfört hembakade kakor. Så det blev en verklig fest.  Den förste februari är det tänkt att det skall bli en ny sopp-lunch i Skåre byalags hodda.

Vad det blir för soppa den gången? Ja, det vet bara de invigda. Men eftersom den absoluta merparten av kursdeltagarna är inbitna golfare, så blir det kanske grönkålssoppa med frikadeller. Det ju lite likt en green med golfbollar.

Men när allt kommer omkring, så vankas det en sorts ”frufridag” på Skåre var fjortonde dag, då herrarna visar vad de lärt sig i sopp-branschen.

Byahoddan på Skåre fylldes snabbt när den första sopp-lunchen serverades.

I korsets värld

Ett samarrangemang med Skåre Byalag och Hammarlövs Församling 2018-02-07

Tänka sig, att kristendomskunskap, kyrkohistoria, kunde bli så roligt och underhållande i nästan halvannan timme. Så att folk skrattade, var helvakna, och bara liksom sög i sig allt vad föredragshållaren kunde förmedla. Och det var inte lite. Sven Rosborn, arkeolog, byggnadssakkunnig, f d chef på Malmö muséer och forskningschef på Fotevikens museum, är en sådan där fantastisk föreläsare som man knappt tror existerar numera. Men han finns. Och Hammarlövs församling och Skåre byalag i såt förening fick uppleva en nästan magisk kväll i det gamla församlingshemmet intill Maglarps nya, numera rivna, kyrka

Det blev en föreläsning som nästan omspände allt. Från några av våra jägarfolks-förfäder i Skateholm, via runstenarnas korsinskriptioner, fram till våra dagar, då man inte riktigt vet varför det i kyrkans ingång brukar finnas en smärre byggnad som kallas ”vapenhus”. Jo, det har i sekler påståtts att detta berodde på att de i gamla tider eventuellt vapenförsedda kyrkobesökarna där fick lägga av sina mordredskap, t ex svärd, spjut och armborst. Men det är mest en skröna. Det bevisar Sven Rosborn på ett bländande sätt i den nya boken – han har skrivit så väldigt många och är redan i färd med en ny – men den senaste nya heter ”På upptäcktsfärd i kyrkornas värld”. I ett av kapitlen ges en högst intressant tolkning, för att inte säga bevisning, för vad vapenhuset egentligen stod för

Nu är det så att Sven Rosborn är en naturbegåvning när det gäller att på ett populärhistoriskt sätt förmedla sin djupa och omfattande kunskap. Så omfattande att han själv, som den inlevelsefulla forskare han är, så till den grad rycks med av ämnets inneboende historiska visioner att man nästan undrar hur han skall kunna hitta ut från forskningens labyrint.

Men han hittar ut. Står där med en underfundig berättelse, skämtar med stort som smått. Men förhåller sig ändå respektfullt till berättelserna om hedendom,   s k avgudadyrkan, och det kristna arvet, katolskt eller lutheranskt. Fast som forskare söker han hela tiden sanningen bakom myter och skrönor. Det är det som är så fascinerande.

Och kan man då trollbinda en proppfull lokal i väl tilltagen tid, ja, då kan man önska Sven Rosborn tillbaka när nästa bok, förmodligen om Harald Blåtand, blir färdig. Vi skall bara avslutningsvis påpeka att vapenhus, på 1300-talet och däromkring, betydde att i detta hus, där det ofta fanns ett altare, på väggarna kunde vara kalkmålningar med tecken som visade ”arma Christi” (Kristi vapen), alltså ett sätt att berätta om hur Kristus genom de fem såren besegrade djävulen.

Ett fullsatt församlingshem fick genom föredragshållaren Sven Rosborn en fantastiskt underhållande inblick i kyrkans värld.

Skånskt-ryskt på Skåre. (Sopplunchen)

Åh, dessa fantastiska män som kan anrätta en borsjtj! Och med smetana. Alltså, en riktig rysk rödbetssoppa. Utan bloddoping. Fast där var väl någon som rev sig lite när rödbetorna skulle skalas, men i så fall var det nog mest rödbetssaften som lyste röd.

Det handlar alltså om den tappra skara på nio män som i Skåre byalags regi och med hjälp av Trelleborgs golfklubbs eminenta kockar förkovrar sig i den ädla kokkonsten. Något som dagen efter resulterar i en allt mer uppskattad sopplunch på Skåre hamn. Tidigare har luncherna ägt rum i byalagets ”hodda”, men nu när Skåre båtklubbs lokal fått en förnämlig renovation invändigt, så förflyttades lunchen dit. Och då fick det plats med betydligt fler personer. Som dessutom bjöds på en vidunderlig utsikt över havet. Gott hembakat bröd utskänktes, dessutom en kladdkaka med chokladöverdrag och med kristyr i form av ett hjärta. Det hände sig nämligen så, att kakan tillagades just på Alla hjärtans dag. Ja, man hade hjärtligt trevligt där i båtklubbens fina lokal och det verkade som om de flesta ville sitta kvar till nästa sopplunch. Fast den kommer ju först om ett par veckor.

 

 

 

 

 

 

 

 

Trångt värre var det när rödbetssoppan och kladdkakan skulle ”skapas” men de matglada herrarna på Skåre trivdes i den goa spisvärmen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Skåre byalag 7 mars.

Föredrag av Jean Cronstedt, finskt krigsbarn.

Den 7 mars gästades Skåre Byalag av Jean Cronstedt. Han hade bjudits in för att prata om Finlands 100 år som självständig stat. Ett 30-tal skårebor hade trotsat det ”hemska” vädret med snöblandat regn och bitande vind för att höra den professionelle föredragshållaren, krigsbarnet, trelleborgsläkaren, författaren m m berätta om de många krigen i Finland och om sin egen barndom som krigsbarn i Sverige.

I boken ”Finlands långa ödeskamp. Ett krigsbarns berättelse”, som tryckts i många upplagor, har Jean Cronstedt skildrat Finlands öde och vad som hände honom själv under uppväxten.

– Jag tycker att Finlands öde förbigås i historieundervisningen medan det är starkt levande i Finland. Mina barnbarn frågade varför det var så. Då bestämde jag mig för att skriva boken, berättar han.

Jean Cronstedt är född 1932 i Helsingfors.

–  Jean har jag efter en fransk släkting, men jag har hela mitt liv kallats Jan /Janne, förklarar trelleborgsläkaren när vi undrar över det udda namnet.

Under andra världskriget kom ca 80.000 finska krigsbarn till Sverige. Den s k ”Barnöverflyttningen” var ett svenskt initiativ. Några av barnen var Jan och hans två bröder, storebror och lillebror.

 – Vi evakuerades 1940 tillsammans med andra barn med ett tåg från ett mörklagt Helsingfors norrut. Tågen körde bara på nätterna för att inte bli beskjutna, på dagarna stod de gömda i något skogsområde. Vi hade tur – en vecka senare föll bomberna där vi åkt.

Storebror hamnade i en familj, medan Jan och lillebror togs om hand av en annan, en läkarfamilj i Örebro. Egentligen ville de bara ha ett krigsbarn, men när Jan protesterade högljutt tog familjen lillebror till nåder.

Efter ett tag åkte bröderna tillbaka till Finland, men bara för en kort tid. När kriget återkom evakuerades Jan och hans bröder åter till Örebro.

 – Drygt 15.000 av barnen stannade kvar i Sverige efter krigen i Finland. En del blev adopterade, en del hade inget att återvända till, en del hade acklimatiserat sig i Sverige och stannade kvar.

Det blev ett ingående föredrag om Finlands ödeskamp och om det som hänt vår östra granne sedan självständighetsförklaringen 6 december 1917.

 

Varma applåder och ett stort tack till Jan/Janne Cronstedt för ett engagerat föredrag avslutade kvällen i Båtklubben.

 

 

Missing People

Missing People hos Skåre Byalag

Skåre Byalag bjöd på en annorlunda informationskväll den 11 april i Båtklubbens lokal nere i Skåre hamn. Inbjuden var nämligen Tommy Alvinsson, verksamhetsledare för Missing People i Skåne!

Trots kuling ute kom drygt 20 Skårebor för att höra om den ideella organisationen som hjälper anhöriga och polisen att söka efter försvunna personer.

– Missing People grundades 2012 av sex personer i Göteborg. Idag har vi runt 48.000 som är engagerade. I Sverige försvinner ca 9.000 varje år. Endast ett fåtal hittas aldrig, berättar Tommy Alvinsson och tillägger att 80 procent är vid liv när de hittas, medan resten är döda.

Missing People har ett nationellt skallgångsregister med drygt 44.000, personer som kan kallas in med kort varsel. Målet är att komma igång med sökningen inom sex timmar med olika sökmetoder t ex skallgång, hundar (det finns för närvarande 16 sökhundar i Skåne), ibland även med hjälp av drönare.

– Alla försvunna läggs ut på facebook, på så sätt får vi reda på om någon sett den försvunna personen. Vi har 600.000 följare på facebook. Missing Peoples ”styrkor” är sociala medier, att vi snabbt kan komma igång med sökningen och att vi arbetar på samma sätt i hela landet, poängterar Tommy Alvinsson och tillägger ”vi har uthållighet och vi ger aldrig upp”.

Alla i Skåne-avdelningen arbetar utan ersättning utom två på kansliet. Organisationen Missing People är helt beroende av bidrag från allmänheten, företag och andra som sponsrar verksamheten. Och givetvis av medlemsavgifter!

En fråga från publiken avslutade informationen: Är majoriteten som försvinner äldre och dementa?

– Nej det är en missuppfattning – hälften av dem är under 30 år!

 

Tommy Alvinsson, verksamhetsledare för Missing People i Skåne!

Skåreboträff med mersmak
2018-05-25

Nu har de populära Skårebo-träffarna, i Skåre byalags regi, tagit sommarledigt. Men uppehållet firades med en säsongs-avslutningsfest som gick i quizens tecken. Festdeltagarna fick alltså själva stå för underhållningen och det gjorde de med bravur genom att svara på 25-talet musikfrågor och diverse årtals-och kulturfrågor. Musikfrågorna var måhända för de äldre byborna lite väl avancerade, men i gengäld kunde de komma igen på årtalsfrågorna så långt man nu mindes. Tänk vad tiden går. Och tänk vad man glömmer. Och svårt kan det vara med det kulturella. Som detta med världens Sju underverk. Dessa är inte desamma som i gamle dar. Nya har tillkommit. Men frågesportsledarna, Håkan och Rosa, godkände chevalereskt  båda varianterna.

Under kvällen serverades också en tallrik som gick i den italienska matkulturens anda och by-innevånarna i den till brädden fyllda lokalen, Skåre båtklubbs underbara utrymme med panorama-fönster, lät sig väl smaka. Och frågan är om det inte finns ett litet lokalt ”åttonde” underverk, nämligen att Skårebo-träffarna bara rullar på, byborna till stor glädje. Höstens program verkar bli lika intressant som tidigare. Så med den italienska tallriken i gott minne säger vi ”Chao, chao…” tills vi ses igen.

Skåre Boule Open 2018

Så har Skåre inlemmats i den stora boule-familjen. Man har nämligen hållit sin första tävling på den nyanlagda boulebanan strax bakom Skåre byalags hodda. ”Skåre open” var det stolta arbetsnamnet och det blev en ”olidligt spännande” tillställning. Ett tjugotal personer deltog i olika lag-konstellationer under överinseende av två kunniga representanter för Trelleborgs bouleklubb, Gunilla och Marcus, mor och son. Dessa gav inledningsvis en behövlig orientering i boulens speciella regler och sedan brakade det loss. Kulorna ven som på Karl XII:s tid, alldeles intill Skansarna, och så småningom utkristalliserade sig två final-lag som skulle spela fram till det magiska talet 13 poäng.

Det var lag Callan och lag Jonsmeden. Dessa lag följde varandra hack i häl ända intill det bistra eller lyckliga slutet då det ena laget slagit in eller rullat in den 13:e poängen. Och det var lag Callan som uppnådde detta lyckonummer. I laget ingick Peter och Sabina Callan samt Malte och Ture Callan.

Lag Jonsmeden med Gustav och Lotta Jonsmeden och Freja och Tuva Jonsmeden samt Andreas Hjalmarsson kämpade väl och det hela hade, likt fotbolls-VM kunnat sluta hur som helst. Men hur som helst, även om Callan- och Jonsmeden-lagens lite äldre representanter skötte sig utomordentligt, så var det de unga deltagarna i dessa båda lag, Malte och Ture och Freja och Tuva, som kammade hem de största applåderna. Med all ära! De fyra ungdomarna visade med besked att boule inte bara är en pensionärsidrott utan en tävlingsform för alla. Och inte så lätt att utöva.

Vinnarna i denna första Skåre open i boule, i Skåre byalags regi, tillhandahöll hela tusen proffsiga kronor med det bestämda förbehållet att pengarna skulle gå till valfritt välgörande ändamål.

En ståtlig vandringspokal visades upp, en typisk fransk boule-spelare i aktion, och där skall det vinnande laget få sina namn förevigade, d v s inristade. Dessutom delades det ut ett pris för bästa franska utstyrsel. Detta tillföll Anders Renström i hård konkurrens med hustrun Agneta, men den sportslige Anders bekände att det var hustrun som klätt upp honom. Alltså som vanligt: kvinnan bakom allt.

Skåre Målarkurs med Hans Janstad

Målarglädje på Skåre.

Oljeställ var förr nödvändiga för fiskarna på Skåre. Men numera kan det i stället på Skåre handla om oljefärger, ty för andra året i rad anordnades, i Skåre byalags regi, under tre dagar en målarkurs för barn och ungdomar. Men även akrylfärger stod på dagordningen. Målar-lärare var den Skåre-bosatte konstnären Hans Janstad och han fick möjligheten att undervisa i olika målningssätt för disciplar som verkligen målade som fåglarna sjunger.

Vädret var inledningsvis inte det allra bästa denna torra och varma sommar, det blåste snålt och nästan kallt, men det är så det brukar vara när man skall ägna sig åt friluftsmåleri. Då kan stafflierna blåsa omkull, och paletterna kan hamna mot kläderna och milt uttryckt kan en viss oreda uppstå. Men ungdomarna kämpade på, duk efter duk färdigställdes. Det hann bli ett ansenligt antal under dagarna tre. Och efter varje målardag skedde en ”genomgång” där bildernas utformning diskuterades.

Med på kursen var Lovisa Schedin, Josefine Björk, Julia Karev, Lia Holtås, Tyra Fredin, Ture Callan och Malte Callan. Och vem vet – kanske finns här några blivande konstnärer.

Pablo Picasso, den världsberömde konstnären, sa en gång att när han var 16 år så målade han lika mästerligt som Rafael. Efter det hade han i hela livet försökt hitta tillbaka och måla som ett barn. Alltså måla med opåverkade ögon. Det är då man målar som fåglarna sjunger. Men det kan ju vara bra att veta lite om tekniken också. Så därför behövs ett visst mått av materiallära.

Instruktioner

Ture och Malte Callan får instruktioner av bildläraren Hans Janstad.

Målargänget

De unga målarna på Skåre.

TONGA – Skåre Byalag 3oktober

”Familjen som lämnade tryggheten i Sverige för en oviss framtid på en Söderhavsö” var den lockande rubriken på Skåre Byalags första program för hösten. Närmare 40 personer samlades denna blåsiga oktoberkväll för att lyssna på Monica Zschüttigs, sedan flera år Skårebo, och dottern Evas fantastiska berättelse om livet på ön Tonga i Söderhavet.

Hela den ovanliga historien började för 35 år sedan med en annons i en dagstidning, där man sökte personer som ville starta företag på Tonga och ”få ett fantastiskt liv på en Söderhavsö”.

– Många kände sig kallade och kom till informationsmötet i Stockholm, sedan försvann en efter en tills bara min man Ebbe och en till fanns kvar av de intresserade, berättar Monica.

Det viktiga var att även familjen var intresserad att flytta till Tonga. Särskilt de två döttrarna, Helene då elva år, och Eva tio, var mycket positiva. Monica var lite mer avvaktande. Maken Ebbe gjorde då en rekognoseringsresa för att kolla hur det var på en ö mitt ute i Söderhavet. Tillbaka i Åkersberga utanför Stockholm visade han familjen foton från Tonga, inbjudande vackra!

– När vi kom till Tonga 1982 undrade jag var i Alsin dar maken tagit de ”skönmålande” bilderna, de hade ingen likhet med verkligheten! Det blev en kulturell chock för mig, berättar Monica.

Resultatet av annonsen blev att endast Ebbe, som var tekniker, och hans familj flyttade till Tonga för att starta företag.

Inga andra svenskar antog utmaningen och inga svenskar var vid den här tiden bosatta på Tonga.

– Det var väldigt svårt att få information om ön, det var ju före internet, minns Monica.

Tonga ligger mitt ute i Söderhavet (Stilla havet) på datumgränsen, alltså plus 12 timmar jämfört med Sverige. Landet består av en massa mindre öar. Språken är tonganska och engelska. Sedan 2010 är landet en konstitutionell monarki.

Döttrarna började i Tonga High School där engelska var undervisningsspråket.

– En stor skillnad var att det var obligatoriskt att skaffa och bära skoluniform och att vi inte hade så många läroböcker utan måste anteckna allt som lärarna sa, berättar dottern Eva.

Vissa ”nödvändiga” matvaror var näst intill omöjliga att få tag på i livsmedelsaffärerna.

– Värst var det med brödet! Det enda bröd som fanns kallade vi ”gummibröd”! När vi fick besök och våra gäster frågade vad de skulle ta med från Sverige var det stående svaret ”rågmjöl” så jag kunde baka riktigt bröd!

Företagandet med ”Sweednail” visade sig vara svårare än familjen kunnat ana. Klimatet var så fuktigt att allting rostade. Företaget såldes så småningom.

Efter fyra år på Tonga var det dags för döttrarna att börja gymnasiet.

Då bestämde familjen tillsammans att flickorna skulle flytta hem till Sverige och att Ebbe och Monica skulle stanna på Tonga några år till. Under gymnasietiden bodde Helene och Eva hos morföräldrarna i Stockholm, där de tog studenten 1990.

2015 gjorde Eva en resa till Tonga med sin man och de två sönerna.

– Jag ville visa min familj var jag hade bott och gått i skola under min uppväxt. Barnen tvivlade på att jag verkligen bott på Tonga. Det var inte så mycket som förändrats!

För några år sedan avled Ebbe. Monica sammanfattar deras år på Tonga:

– Jag ångrar inte att vi flyttade dit, att vi hade det modet. Det krävdes massor av mod och en familj som höll ihop. Det var ingen dans på rosor men det är en fantastisk upplevelse att bära med sig!

Det var knäpptyst när familjen Zschüttig berättade om sina ovanliga erfarenheter på Söderhavsön, så långt från hemlandet Sverige man kan komma.

En mycket varm applåd och var sin present var Monica och Eva väl värda.

Skåre Byalag 7 november

 

Skåres ”Columbus” och ”Columbina”

 Columbus påbörjade sin Västindienresa i Andalusien, på 1400-talet, närmare bestämt i Palos de la Frontera. Det trevliga paret Fredrik Hallström och Maria Wetterberg igångsatte sitt stora seglaräventyr från Skåre hamnväg 1. En aning ljudskillnad i adresserna, men Fredriks moatjé heter Maria och ett av Columbus tre skepp lystrade just till namnet Santa Maria. Bara det en remarkabel tillfällighet.

Vid Skåre byalags senaste Skåreboträff, berättade, och visade i bild, ”jordenruntseglarna” om denna fantastiska tid. Där de hade angjort ”bryggor”, rätteligen marinor, vid många av de öar som Columbus sägs ha upptäckt, som Dominica, S:t Lucia m fl.

Föredragets rubrik handlade om att fira ”Lucia på S:t Lucia”, en sällsamhet bara det, och det hela blev till en virvlande dans av distansminuter hit och dit. För båten hette S/Y Salsa. Tiden  man tillbringade till havs och i land var 1/8 2017-23/6 2018. Nästan ett år och då hinner det hända mycket.

Skåreboträffen hölls i Skåre båtklubbs lokal på hamnen och många inbitna seglare sågs i publiken, över 40 personer. De sög vetgirigt i sig alla råd och upplysningar om hur man rent praktiskt och sjökortsmässigt under åratal planlägger en sådan drömseglats. Just före avfärden så tömde besättningen en stor livsmedelskedja på alla konservburkar. Det är nödvändigt att segla, som de gamla romarna sa, men det är också nödvändigt att äta. Att kunna gå på toalett, att kunna duscha m m. Tusen och åter tusen ting måste förberedas, genomtänkas och ändå kan allt gå på tok. Då krävs det initiativ och uppfinningsförmåga.

Från början, vid avfärden från Falsterbokanalen, var det en ”gubbsegling”, Maria anslöt senare, och efterhand skiftade man seglare. Alla kända platser dök upp i loggboken, Ramsgate, Las Palmas, Lissabon, Porto m fl, m fl. Vi fick höra om sjösjuka, ovälkomna kackerlackor, inte en pilsner till maten, tonfisk, dubbla försegel, olika sjörutiner, vakter, många soluppgångar och nedgångar, tromber, ensamheten på havet då andra båtar seglat förbi och naturligtvis om Lucia-firandet på S:ta Lucia. Och om kamratskapet seglarna och båtarna emellan i marinorna.

Det blev en timmes fascinerande seglats i båthusets trygga hamn, men säkerligen väldigt inspirerande för framtida äventyrare.